moderskapet

En sak som jag förvånas över ofta är hur legitimt det idag verkar vara att argumentera med utgångspunkt i sin egen miljö. T ex frågade folk på familjeliv.se (heaven för just den här formen av argumentation) om någon hade blivit gravid trots att de tagit svininfluensasprutan under ägglossning. Jag kunde svara ja på den frågan och vips vara alla övertygade om att det inte fanns någon risk.

Ett annat exempel var när en närstående valde att styrka sina argument med att denne hade en person i sin närhet som minsann stödde tesen som denne först utan framgång försökte driva med hjälp av fakta.

Många anser att den som inte har barn inte kan uttala sig om barnuppfostran och föräldraledighetsuttag. Och så kan man utifrån sina egna erfarenheter styrka sin åsikt om vad som är bäst för barnet. Jag fattar inte riktigt hur man tänker när man argumenterar så.

Inte behöver man väl ha gått juristlinjen för att inse det absurda i den här typen av argumentationsteknik? Inte ska man väl behöva vara forskare för att förstå det absurda i att grunda sina åsikter enbart på personlig empiri?

När det kommer till föräldraledighet så finns det ungefär en miljard (nä, men kanske snart) böcker/artiklar skrivna om vad som påverkar uttaget och hur det i sin tur påverkar barnet och förhållandets stabilitet. Hur kan man bortse från forskning när man väljer sina åsikter? Jag vet att forskning kan vara flawed men om forskaren använder rimliga assumptions och påvisar trovärdiga slutsatser- hur kan man låta bli att se det uppenbara?

Jag kommer nog aldrig att förstå det. Kanske är jag för lättköpt och borde lita mer på magkänslan. Huvudet kan ju ha fel men inte magen eller de egna upplevelserna...