Matförgiftning+sparkande bebis+galen hunger= inte en hit
Say no more.
Jag var på gymmet dock. (Innan det slog till.)
Mona och Birgitta- I lovez you
Sorry för att jag är dålig på att uppdatera, har använt veckan åt att hämta mig från förra veckans skräp och känner mig nästan helt återställd.
Går bara in här för att skicka lite kärlek till Birgitta Ohlsson och Mona Sahlin. När jag fött bebisen tanker jag så fort som möjligt börja jobba hemifrån så mycket det går (om jag prompt måste vara hemma på heltid, det avgörs av det jobb min man har då) och njuta av den extremt dyra väska jag ska få som kompensation för gravidandet och födandet (och för att jag fyller 25 en månad senare).
Det här var en bra kommentar i ämnet.
Det här var en sjukt töntig (och felaktig) analys men dock inte överraskande med tanke på hur hans fru beskriver mammans vikt för barnet… Jesus, 30-something-folk kan verkligen kännas old ibland.
Vad smal du har blivit!
Dagens kollegekommentar: Det syns att du har sovit dåligt den här veckan för du ser mycket smalare ut nu. (Det enda jag har sagt var att jag sov dåligt i natt och nej, kollegan verkar helt aningslös om att jag är gravid trots att an själv tjatar om det då och då- alltså om när jag ska bli gravid- vi har jobbat ihop i snart 3 månader för övrigt).
Så, trots att man inte är gravid ska vikten tydligen granskas (och alltså, jag ligger på nedre delen av normalvikt i BMI om det nu kan vara av intresse).
Ska bli kul att berätta för honom hur fel han hade. Det känns som att jag gått upp 2kg på magen bara senaste veckan men vi pratar ju inte om min vikt i specifika ordalag på det här stället så säker kan jag inte vara. Men inte har jag gått ned.
Gravidvikt som offentligt diskussionsämne
På bussen imorse: två tjejer som diskuterar en gravid klasskompis viktuppgång. Fatta, hon har redan gått upp 10 kg trots att hon bara är i femte månaden, oj, och man SKA ju bara gå upp 12 kg på hela tid och så mycket vill jag aldrig gå upp när jag blir gravid. Men hon är ju inte tjock, nej, all vikt ligger ju på magen men ändå!
När blev det ett offentligt diskussionsämne hur mycket man går upp i vikt som gravid? Och när blev det OK att bestämma vad som är normal viktuppgång?
Jag gick upp 4kg till v.12 och tack vare rekommendationer om att gå upp mellan 6-12 kg under hela graviditeten blir man som förstagångsgravid självklart något nojig. Och man ska bara äta typ en smörgås under första tiden för att täcka det ökade energibehovet. Och sedan efter v.12 kan man äta två. Det tycker jag är snålt. Jag är liksom hungrig dygnet runt- en timme efter att jag ätit vill jag dö om jag inte får mat igen. Jag kommer att gå upp 30 kg. Och jag bryr mig inte för det är faktiskt ingen annans problem och jag kommer inte skriva mer om min vikt heller.
Det är inget special special med den som lyckas gå upp bara 6 kg under hela graviditeten och det är inget abnormalt med dem som lägger på sig 30. I vanliga fall väger folk olika mycket (med väldigt stor variation)- varför är det inte OK när det kommer till graviditet?
Varför måste den kvinnliga kroppen vara så offentlig?
Argumentation med individnivå som bas
En sak som jag förvånas över ofta är hur legitimt det idag verkar vara att argumentera med utgångspunkt i sin egen miljö. T ex frågade folk på familjeliv.se (heaven för just den här formen av argumentation) om någon hade blivit gravid trots att de tagit svininfluensasprutan under ägglossning. Jag kunde svara ja på den frågan och vips vara alla övertygade om att det inte fanns någon risk.
Ett annat exempel var när en närstående valde att styrka sina argument med att denne hade en person i sin närhet som minsann stödde tesen som denne först utan framgång försökte driva med hjälp av fakta.
Många anser att den som inte har barn inte kan uttala sig om barnuppfostran och föräldraledighetsuttag. Och så kan man utifrån sina egna erfarenheter styrka sin åsikt om vad som är bäst för barnet. Jag fattar inte riktigt hur man tänker när man argumenterar så.
Inte behöver man väl ha gått juristlinjen för att inse det absurda i den här typen av argumentationsteknik? Inte ska man väl behöva vara forskare för att förstå det absurda i att grunda sina åsikter enbart på personlig empiri?
När det kommer till föräldraledighet så finns det ungefär en miljard (nä, men kanske snart) böcker/artiklar skrivna om vad som påverkar uttaget och hur det i sin tur påverkar barnet och förhållandets stabilitet. Hur kan man bortse från forskning när man väljer sina åsikter? Jag vet att forskning kan vara flawed men om forskaren använder rimliga assumptions och påvisar trovärdiga slutsatser- hur kan man låta bli att se det uppenbara?
Jag kommer nog aldrig att förstå det. Kanske är jag för lättköpt och borde lita mer på magkänslan. Huvudet kan ju ha fel men inte magen eller de egna upplevelserna...
Höggravida och nyfödda bebisar på shopping spree!
En sak som jag inte förstår är hela den här grejen med att springa runt och shoppa allt inför barnet/barnens ankomst precis innan det ska födas alternativt när det just fötts. Tycker att det ser himla osmidigt ut faktiskt men ändå så kryllar det av dem.
På familjeliv.se (som i och för sig är en pålitlig källa för bra mycket mer galna historier) hittar man alltid mängder med höggravida som ska åka till Ullared och trängas för att köpa in en sådär femtio saker som kommer behövas närsomhelst. Eller så sätts det ihop spjälsängar veckan innan barnet ska födas. Eller så måste man ut och köpa vagn med nyföding (för det finns ju bebisar som inte gillar sin vagn så man kan ju inte ta någon risk och köpa en innan...).
Kanske är det inte jag som förstår det här med att hormonerna vill att man ska boa den sista månaden. Definitivt är det så att jag inte förstår mig på vidskeplighet när det kommer till att köpa bebissaker innan barnet fötts (ja, jag tittar på dig mami).
Men en sak är säker. När sommaren kommer tänker jag göra tre saker. Sola och bada de få timmar som tillfälle kommer att ges. Sova. Och jobba in i det sista. De sista sakerna kommer helt klart vara inhandlade senast i slutet av maj (2 mån innan BF). Men troligtvis i april. Varför inte?
